Så nu är det alltså bekräftat, att jag är fruktansvärt dålig på att hitta, eller har någon som helst aning var jag befinner mig, alltså på nya platser. Många har ju en inbyggd känsla i bakhuvudet, var man logiskt borde befinna sig. De kan även det där med väderstrecken. Trots att jag både har varit scout och gick på seglarkurs när jag var liten så har jag ingen koll. Alls!
Jag minns med en ren skräck från en sommar när jag var ca 8 år och jag, mamma och min syster åkte för att shoppa lite på Torps köpcentrum i Uddevalla. När mamma och Hanna stod i kön i väntan för att betala gick jag bara ut en sväng. Jag skulle ju bara hålla mig precis utanför utgången. Jag gick iväg kanske 10 meter eller nåt och på ett kick försvann både min tidsuppfattning och min koll på var jag befann mig så jag blev skitledsen att mamma och Hanna inte skulle hitta mig eller kanske skulle åka hem utan mig. Tänk om de redan hade åkt?? Som sagt så rök ju min tidsuppfattning oxå. Igår när jag och Jasmine var klara på dagis skulle jag hitta tillbaka till vår avdelning, då jag befann mig i personalrummet som låg på den andra avdelningen. Jag kom utanför dörren från personalrummet. som var som en hall och runt omkring fanns minst 5 dörrar. Jag hade min syster i telefon och sa till henne. "Eeeeh......Jag hittar inte...." Jag och Hanna skrattade jättemycket åt det. Och sen började en dagisfröken som hade suttit med mig i personalrummet oxå skratta och visade mig sen tillbaka till avdelningen. Hahaha. Så pinsamt. Jaja tack för mig...!
0 Comments
Så är ett av mina lyckligaste minnen som jag alltid kommer bära med mig, när Ismail satt i köket på österleden, där vi bodde förut, eller i soffan eller på balkongen här i vår nuvarande lägenhet, under tiden jag var gravid med Jasmine. Ismail hade fått låna mina jättehörlurar och så satt han diggade till de här låtarna. Jag hade inte tänkt så mycket på dem under tiden, jag var gravid. Jag tänkte ju mest på bebisen i magen och att Ismail satt och sjöng för sig själv :D. Men däremot näst sista dagen i Marocko innan vi skulle åka tillbaka till Sverige igen, spelades den första låten på radion, fast någon Remix. Men jag reagerade direkt. Låten hade gjort ett mycket djupare intryck på mig än jag förstod. Ismail själv hade typ slutat lyssna på dem låtarna sedan han kom till Marocko, det gjorde honom bara ledsen. Och på mig knöt det sig i magen. Jag minns oxå den tiden, och kommer alltid göra. Med dem här låtarna kommer en massa annat fram oxå, dofterna från tagine-grytor, wileda massageolja som Ismail smörjde in min mage med, melondröm, kaffe, rökelser, eller alla filmerna jag tvingade ismail att se, The back up plan, Juno, Nio månader m.fl. Jag håller på att återkalla ett gammalt minne, som jag är lite rädd, ska försvinna. En dag kommer det ju försvinna. Så då vill jag ju göra något av det medan jag kan. Det var, kanske för 5-6 år sedan, men säg 8 år sedan (då jag har mycket märklig tidsuppfattning ibland) så är jag lite på det säkra ;). Det hade varit Segelskutans dag i Kungshamn, då en förening, är det väl. Som har något möte där alla svenskar som har stora träskutor samlas. Någon gång då och då, samlas de alla i Kungshamn. Nästan var man än befinner sig i Kungshamn när de seglar in mot hamnen så ser man mast-topparna mellan husen. Det är en verklig upplevelse att se dem vackra träskutorna i solskenet, helst solnedgången. Någon dag senare blev jag och pappa ivägkörda för att åka till Ramsvik (mamma behövde väl lugn och ro) för en härlig promenad. När man skall dit så måste man köra över Sotekanalen. Först såg vi vilken jävla kö det var, och att bron var avstängd. Både pappa och jag muttrade att vi kanske skulle få köra hem igen. Men så såg vi vilken uppståndelse det var med folk som stod och trängdes och fotograferade längs med stängslet längs kanalen. Vi blev ju nyfikna så vi skuttade ur bilen och ställde oss och tittade. Vi förstod snabbt varför det var värsta uppståndelsen där då segelskutorna, som skulle ut ur Kungshamn och vidare ut på öppet hav, verkligen är enorma. Vi kanske stod där och tittade på skuta efter skuta i säkert 15 innan vi såg den där skutan som mitt minne bygger på. Två unga tjejer stod i var sin mast och vinkade till oss alla. Vi var ju säkert 50-60 personer som stod där och glodde. Av någon anledning hade jag lämnat min mobil hemma och det ångrar jag som bara den, då jag hade kunnat ta någon bild eller filmat. Plötsligt började tjejerna sjunga Scarborough Fair med Simon & Garfunkel. Uppenbarligen hade de sjungit den förut för de sjöng den fantastiskt fint. Inte "Emelie, Frida och Axel"- fint men ändå jättefint. Deras olika stämmor och röster bara smalt ihop, och det var verkligen en fantastisk akustik där mellan bergväggarna. Jag minns att jag blev helt tårögd och hela situationen var bara magisk. Jag har gjort bara en snabb för-skiss nu idag. För nästa gång skutorna kommer till Kungshamn igen så skall jag vara beredd och traska ner till hamnen och teckna av båtarna en hel dag. Vänligen skratta inte åt min skiss då den ser helt bedrövlig ut. Jag har bara tecknat från mitt huvud utan att ha en minsta koll på hur en skuta ser ut. Det där med att göra en snabb skiss med en 0,5 stiftpenna....blir ingen snabbskiss. Så trots det tog det ändå en jäkla tid och blev ändå anskrämlig. Men här kommer den i alla fall: ;) Jag ville mest få ut minnet på papper innan det är för sent :) Och jag ville berätta för er om minnet innan jag blir tokig!! Jag har flera gånger försökt förklara för folk om vad jag och pappa fick vara med om den där eftermiddagen, men mitt berättande har aldrig kunnat göra vår upplevelse rättvisa. Men innan jag försvinner från detta jordelivet så ska jag göra det. Det är ett av mina stora mål i livet. ;)
Nu kan ni lyssna på även den här till höger nånstans :) Ja, här är det mer eller mindre storm. ;)
Jag håller på och förnyar, förbättrar och förvandlar min fina hemsida så att den ska passa mig bättre och för att den ska vara så lätt för er att hitta i som möjligt. I och med det så vill jag sprida dem magiska orden: JAG TAR GÄRNA EMOT BESTÄLLNINGAR!!! :) Därför ser ni att jag på startsidan, alltså i konstfliken att jag gjort ett fantastiskt fint kontakt-formulär där ni lätt som en plätt kan skicka frågor eller önskningar om beställningar till mig. Ni har väl inte missat att jag här i bloggfliken lagt upp en av mina favoritlåtar som jag lyssnar på just för tillfället. E-18 med Detektivbyrån. Den kan ni lyssna på om ni vill komma i Aurora-feeling medan ni läser den här ski... fantastiska, menar jag ju, bloggen. Ibland lägger jag upp flera låtar, eller byter ut. Så var alerta. Haha sån är jag när jag läser böcker. När jag ska läsa en bok behöver jag, av någon underlig anledning hamna i någon slags feeling. Till Agatha Christie är det Earl Grey, oftast, om det inte nämns någon speciell tesort eller någon frukt eller blomsort som råkar finnas med bland mina teer i mitt "lilla" teförråd här hemma. Till damernas detektivbyrå är det SJÄLVKLART Rooibos, där nämns ju Rooibos i var och vartannat kapitel. Till t ex Kejsarinnan Orkidé, eller En geishas memoarer, är det oftast blommiga gröna teer som gäller. Ja ni fattar väl ungefär hur jag tänker Är jag inte i stämning så kan jag inte riktigt njuta av böcker. :) Jaha, nähä... Nu får jag faktiskt ta och gå och lägga mig. Önska mig lycka till att jag i sömnen inte försöker klösa sönder mina ögon :/ Mina ögon ser alldeles rödgråtna ut, hela tiden. Men jag har inte gråtit. Det kliar bara nåt förbaskat. Som tur var åkte jag till apoteket idag och köpte ögondroppar. Det var precis vad jag behövde. Åh fantastiska ögondroppar det hjälper faktiskt mot klådan.
Idag fick jag förresten bilderna som togs av mina fina grannar Sofia och Rikard. De hade valt ut 12 bilder som de hade gjort 3 olika varianter av. En i färg, en i svart/vit och en i sepia. Jag kan säga att det var tufft att välja ut vilken jag helst ville ha förstoring av, då jag har sparat en speciell plats för den ovanför vår säng. Jag var så sjukt imponerad över att de fick Jasmine att vilja samarbeta så pass eftersom Jasmine egentligen inte var på humör för det. De som har träffat Jasmine vet hur starka åsikter hon har och att hon absolut inte tänker göra något man ber om, om hon inte själv verkligen VILL göra det. Och att hon demonstrerar väldigt när det är något hon inte tänker befatta sig med. Stor eloge till er kära grannar! Här är i alla fall några av bilderna :D Snart är det den där hemska tiden på året igen... Min födelsedag. Jag fyller 29, alltså bara ett år kvar till 30. Ett år kvar till tant. Typ.
Förr i tiden, alltså på Agatha Christie-tiden (många av böckerna jag läst utspelas under 30 och 40-talet) var det inte alls lika mycket skillnad mellan ung kvinna och gammal tant. Det känns som att man kanske stressade mindre över sin ålder på den tiden. På många sätt hade jag nog trivts bättre då. Det var minsann inte bara massa tanter och farbröder som spelade Bridge eller Whist. Och man deltog mer helhjärtat i sällskapslivet och man kände alla i grannskapet som jag tycker verkar så härligt. Lite så är det faktiskt fortfarande i området där vi bor. Man har lite koll på varandra och man hälsar på alla man ser. Och det är så mysigt att folk jag aldrig träffat förut har hört om oss och att vi har en liten dotter. Det kanske verkar lite läskigt för andra men inte för mig. För mig är det som att andra har ett vakande öga på oss om något skulle hända. Speciellt då jag och Jasmine just nu är själva. Dessutom är det skönt att slippa dra hela förlossningshistorien, om syrebristen och varför Ismail är i Marocko för folk jämt (det sistnämnda undrar jag själv över). Nu har typ alla en hum och då räcker det. Vid bommen utanför maskinverkstaden har det ibland stått ett gäng gubbar, de som suttit med i styrelsen. De står där och skvallrar lite, pratar lite om vad de ska göra i området, pratar lite om vädret och ser lite allmänt småviktiga ut. De är världens snällaste gubbar som alltid hälsar på oss vänligt och frågar om hur vi mår och skojar med Jasmine. De ser ju även till att området är i superfint skick. |
Glöm inte att lyssna på låtarna
Om mig:
Jag är en konstnärlig småbarnsmamma på 29 år. Jag lever ett underbart liv med min man Ismail och vår lilla vackra dotter Jasmine. Archives
September 2019
|