Det här barnet gör en så lycklig!! Älskade unge. Min underbara lilla Jasmine. Hon sov hos mormor och morfar natten till idag. Jag skulle jobba med en beställning. Men varje gång jag ska lämna nuförtiden så blir hon så vansinnigt ledsen. Hon klamrar sig fast. Det skär så i hjärtat. Hon tyckte väl inte att det var hennes favorit innan heller. Men hon tog det inte alls så hårt. Det bästa för alla är när morfar hämtar på dagis. Då innebär det ju inte att jag lämnar och åker iväg. Därför har vi idag en riktig mysdag. Det är inte mycket som krävs för att imponera på mitt barn. En enkel picknickkorg och lekplatsen som ligger 50 meter bort duger gott och väl. Att vi har picknicken i en korg är viktigt. Det är så det är så de packar sina picknickar i Astrid Lindgren- filmerna. Det är bara vad som är rimligt. Älskar dig så min underbara lilla tjej! 😍😍😍
När jag är helt klar med beställningen ska jag fota och lägga upp dels porträttet men oxå några akvareller jag har målat de senste veckorna. Sen ska jag gör en till neon av Frida Kahlo som ska vara 70*️⃣ 70 cm till min älskade syster och svåger. Katten och Skatten som jag kallar dem. 😊😊😊
0 Comments
En poppigare Frida Kahlo, kan ju inte tänka mig att någon blir särskilt överraskad att Fridaporträtterandet fortgår. Lite abstrakta landskapsliknande målningar. Dessa får man tolka lite själv vad man egentligen ser. Jag var några ggr (av vad jag minns iaf) i bokskogen som liten och bodde i Malmö, sen har stor del av barndomens utelek med dagis, fritids och skola varit i Fyllerydskogen. Och så har jag sedan barnsben varit med familjen ute och plockat sommarkantareller på ett hemligtställe där vi har vår semesterbostad uppe i Bohuslän. Men de flesta av oss har väl våra egna små smultronställen eller minnen från utflykter där vi varit sedan barnsben, från hundpromenader, skolutflyukter osv osv.
Kanske hittar man något igenkännanden i mina drömliknande landskap. Kanske inte från hela målningen men man kanske hittar något litet bekant. Är det NÅGON som missat att det varit hett i sommar? Jag kan glatt säga att jag kunde gå in och gömma mig i skuggan och att jag hade mina svala tillflyktsplatser. Kylarna på Ica Hovshaga och på min sysselsättning. Men att var ute var som att gå in i en värmevägg av olidlig hetta. Nej jag är inget fan av värme eller solljus. Jag misstänker att jag har någon typ av allergi, för jag står verkligen inte ut. Men tydligen skedde något bra efter sommaren. Jag fann NEON. Och det här var ju så mycket outside my comfort zone. Det här var så märkligt och lite lätt skrämmande. Men jag ville verkligen inte sluta för samtidigt som det var skrämmande och nytt så kändes det helt fantastiskt. Man kan väl säga att jag snöade in mig i neon. JAG ÄLSKAR NEON!
Det började ju med att jag tänkte lära mig behärska oljefärg Och jag kände väl att jag började få kläm på eländet. Sen målade jag detta porträtt av Frida Kahlo men fastnade. Jag började få en växande känsla av att jag inte vill att den skulle bli bara svart/vit och gråskalor. Så den blev liggande (i 2-3 månader)... Sen fick Jenny (personal på min sysselsättning) tag i ett gäng gamla anslagstavlor och namnade en av dem största med mitt namn (min vänninnas namn hamnade på den andra största). Hon VISSTE att vi inte skulle ha svårt att hitta på något med dem. Hon har lärt sig vad jag går igång på och hon vet vad min väninna går igång på. Och när det händer blir hon nästan lika lyrisk som jag. Vilket känns fantastiskt. Det är vi två som är tokigast tror jag. Jag och min fina vän. Jag gjorde ett porträtt av Toni Mahfud på min anslagstavla. Men detta var första gången jag kunde inkludera lite färg. Dock kunde jag inte släppa gråskalorna helt. Sen kände jag att jag ville fortsätta med att mixa gråskalor och färger så då satt jag en dag och fick för mig att pastellturkos är en förbaskat härlig färg. Och sen lade jag till magenta.
Den här är en av mina favoriter av mina porträtt i år. <3 Från när mitt sinne var låst i att försöka vara så korrekt och exakt som jag bara kunde. Men jag hade i början liten känsla av att vilja vara lite ROUGH Ni får inte missuppfatta mig, jag älskar mina underbara kolporträtten. Men jag känner att jag inte förut tillåtit mig själv att känna den där riktiga skaparglädjen. Det där med att låta fantasin flöda... Jag har aldrig förut klarat av det. Jag kan dock när jag skriver. Men inte när jag målat.
Jag vet inte vad som har hänt men något är det. Men så här. När man kommer till en viss säkerhet i något man fått kämpa med. När man fyllt den där kvoten av att vara noga och så exakt som möjligt så börjar det där behovet minska. istället börjar idéerna ta över och fantasin ta plats. Något jag saknat fullständigt i mitt måleri. Men nu har det alltså hänt. Jag ska visa i nästa inlägg.
Bered er för chock!! Mvh Aurora Hej alla fina läsare. Om jag nu har några kvar. Jag har sedan mitten av mars börjat komma tillbaka dels pga en stor förändring i livet och så sakteliga kunnat ta tag i mitt välmående. Det har varit en lång väg tillbaka.
|
Glöm inte att lyssna på låtarna
Om mig:
Jag är en konstnärlig småbarnsmamma på 29 år. Jag lever ett underbart liv med min man Ismail och vår lilla vackra dotter Jasmine. Archives
September 2019
|