Nej, det kan vi nog inte. Men det känns nästan som att vi kan det. Vi är så glada och alla har gråtit en skvätt. Vi fick idag reda på att igår fattades beslutet att min underbara man får uppehållstillstånd. Det är ju först prövotid i 2 år. (de vill kolla så att vi inte skiljer oss vid första bästa tillfälle när de tror att vi tror att allt är lugnt). Men det kommer vi aldrig göra. Nu släpper jag ALDRIG Ismail. Mohahaha! :D
Åh så underbart!!!! Vi är så glada. När flygbiljetten är bokad ska jag gå raka vägen hem och bädda rent med de fina blå/vitrutiga lakan vi fick av Katten och Skatten i julklapp!!! <3 <3 <3 När Ismail väl kommer ska vi fira både julafton och Jasmines ettårsdag. Jag vill inte att Ismail ska missa något :) Hoppas även Katten och Skatten kan vara med. Tjohooooo!!!!! Nu slipper ni mitt gnälliga tjat! :D Ser ni? Win win for everyone Ja nu är jag här igen. Efter känslosamma och händelserika veckor. Allt har hoppat mellan förtvivlan och sorg, och hopp och glädje. En av familjens absolut bästa vänner, gick bort. Kanske även den bästa, tillsammans med hennes man som gick bort mer än tio år tidigare och deras två barn (med familjer). Vi har firat påsk och midsommar hos varandra i flera år nu. Och vi har alltid haft galet roligt tillsammans. Vi har skrattat så att vi gråtit vid ett flertal tillfällen. Jag älskar att med de har man aldrig behövt visa någon slags fasad som man kanske lätt plockar fram med andra. Jag vet att jag, ett tag (från 2006 och några år framåt där) hade min jobbiga tid, min identitetskris. Och jag vet att den tiden var jobbig för hela min familj. Mamma pratade mycket med B på den tiden (och även ett par andra), hon behövde prata av sig, som ju är helt naturligt att man behöver göra. Men inte en endaste sekund, kändes det jobbigt att B, fick veta hur det var. Det säger rätt mycket, för själv ville jag inte ens tänka på det. Samma sak var det när Jasmine föddes, då mamma, pappa och B umgicks en del i Kungshamn. Jag är så glad att B var med vid den där familjeangelägenheten. Det kändes tryggt på något sätt, och självklart. Det känns som att det är en mycket kär släkting som har gått bort. <3 Den 1 september fick jag ett svar och ett godkännande på en förändring jag vill göra i mitt liv. Jag har varit skitnervös för att det inte skulle gå igenom. Men nu vet jag att det kommer hända, på allvar. Och jag längtar ihjäl mig medans jag förbereder mig mentalt. Det är inget man ska rusa sig igenom för då kan det bara bli katastrof. Det här är en förändring för livet, och då behöver man verkligen förbereda sig, särskilt psykiskt. Jag känner mig inte så bekväm än att jag känner att jag vill berätta om det. Men med tiden så kommer jag klara av det. Det här är än så länge så nytt. Det största glädjebeskedet kom den 4 september, alltså i torsdes. Då Jasmine, jag och mamma var på Neonatalavdelningen. Jasmine hade blivit kallad av sin läkare för en slags ettårskontroll. Snälla Monika.Det var henne Jasmine blev undersökt av efter vi kom tillbaka från Lund. Hon påminde mig om att jag själv hade fått besluta om att Jasmine skulle kylbehandlas. Det minnet hade helt försvunnit i chocken. Men jag mindes det direkt när hon nämnde det att jag hade fått den frågan av specialistläkaren, som Jasmine först behandlades av. Jag blev helt skakig av att veta att jag, ensam hade beslutat om det. Tänk om jag hade svarat "Nej, det godkänner jag inte"??? När jag var i det tillståndet så vet jag inte alls hur skärpt jag var, om jag kunde tänka något vettigt alls. Men som Monika sa: "Det var verkligen tur, att du godkände det eftersom det sannerligen var den som räddade Jasmine" Sen sade hon: "Jasmine verkar vara helt frisk nu" Det är den absolut första gången någon läkare nämnt ordet "frisk", sedan Jasmine föddes. Och det kändes helt fantastiskt. Och så idag, när Jag, Jasmine och pappa satt ute i solen. Fick jag värsta lusten till att leka fotograf och att Jasmine skulle vara min lilla modell. Jag satte henne på ett ljusrosa överkast , min syster hade när hon var liten, tillsammans med Dilli-dilli-daj-daj. Ja, Jasmines lilla vita gosenalle heter så. Jag fick till en hel del bra bilder. När Jasmis sen sov under eftermiddagen satt jag vid päronens matsalsbord framför min MacBook Pro och redigerade bilder för glatta livet. Jag babblade på, medan jag jobbade, med mamma som jobbade på med sin stickning. Och jag var så stolt över mig själv eftersom jag både var nöjd med bilderna som jag hade tagit, och att jag hade hittat foton från i somras när Jasmis och Moster Mats plockade hallon på tomten till vårt sommarhus. Skitfina bilder även dom. Plötsligt bara hängde sig datorn som den har gjort rätt ofta det senaste året eller så.. Och då brukar jag alltid stänga av datorn med att trycka ner power-knappen 5 sekunder för att den ska tvångsavslutas och att jag sen startar datorn på nytt. Så har jag alltid gjort och det har aldrig någonsin hänt något förut. (Nu sitter det säkert några Mac-snillen och skakar irriterat på huvudena). Men i alla fall väl inne i iPhoto igen var alla bilderna borta. Inte bara bilderna jag höll på med och fixat klart med utan alla bilderna jag hade importerat idag. Jag satt som förlamad och ville bara lägga mig i fosterställning på golvet och tycka synd om mig själv. Men nu ikväll sökte jag i datorn på dagens datum och där fanns ALLA BILDERNA, och med alla menar jag Alla bilder X FEM. Det kom en massa andra varianter av varje bild :/ :) De två sista bilderna har jag inte gjort något med än. Det får jag göra imorgon :)
Puss och sov sött :) |
Glöm inte att lyssna på låtarna
Om mig:
Jag är en konstnärlig småbarnsmamma på 29 år. Jag lever ett underbart liv med min man Ismail och vår lilla vackra dotter Jasmine. Archives
September 2019
|