fortsättningen...
Jag har klarat av allt ovanligt bra faktiskt. Jag känner av Ismail i lägenheten hela tiden. Hans jacka i köket hänger kvar precis där han lämnade den. Och hans duschbadlakan hänger kvar på toalettdörren på sin krok. Nu låter det kanske som att han har gått bort och det har han inte. Men han fattas oss. Den 10 maj, var det eurovision song contest och enligt traditionen (sedan ett par år tillbaka) höll Axel Rudolphi mig sällskap. Förra året var även Frida och Emelie med. I år höll vi ju självklart på Sanna, men även på Österrikes bidrag. Axel hejade särskilt på San Marino, inte för att låten var något vidare bra eller så. Han tyckte bara det hade varit spännande om de hade vunnit och se hur de hade ordnat den stora finalen och hur det lilla landet skulle få plats med alla besökare från hela Europa. Dagen efter, alltså den 11 maj åkte vi till Marocko. Vi kunde inte flyga tidigare då det var först när Jasmine blivit tio månader gammal då hon kunde ta den sista vaccinationen som hon behövde, TBC. Så vaccinet fick hon några veckor tidigare, då det skulle behöva ta dom veckorna för att hennes lilla kropp skulle ha tillräckligt med skydd. Vaccinations-tanten hade sagt ”från och med den 12e maj får lilla Jasmine resa” Och det var precis 00.??. (svensk tid) den 12 maj då vi landade i Casablanca. Alltså inte mycket till marginal. Jasmine skötte sig exemplariskt hela resan, om man bortser från att hon knappt sov. Givetvis skulle hon charma alla som var i närheten. När vi var på Kastrup och väntade på att checka in såg vi många som kom dragandes med stora instrument och hade såklart varit med under ESC. Men det var ett gäng som såg snarlika ut de som kom från Ungern, tror jag eller om det var något annat land. Men sångaren som var en man, hade välansat skägg och välklippt lite längre (håret var kanske 10-12 cm långt som längst) frisyr, kände jag mycket väl igen. Och jag har otroligt lätt för att komma ihåg folks ansikten. Mamma tyckte också hon kände igen mannen och även de andra som var med. Och de gick förbi ett par gånger där vi satt och båda gångerna stannade de för att titta på Jasmine som tog sig en tupplur. Och de sa ”Awww!” ”SOOO CUTE!!! ”Adorable!”… Då blev mamman (jag alltså) lite lagom mallig. Haha Jag började grina så fort jag fick syn på Ismail, när vi var framme i Agadir. Det var som att allt bara släppte. Alla spänningar, allt som höll uppe min fasad under den långa tid vi var ifrån varandra. Jag vet att han har haft det mycket värre än alla andra av det allt det här, skitet. Tänk, att inte få vara hos sin familj. Och att inte få se sitt första barns alla förändringar. Han åkte innan Jasmine skulle bli fyra månader. På sex och en halv månad har det självklart hänt massor. Jag vill inte ens tänka på alla ”första gången”-händelser han inte har fått vara med om. Men däremot under mitten av resan lärde sig Jasmine ställa sig upp i sin Hotell-spjälsäng (MED ALLDELES FÖR LÅGA SPJÄLOR!!). Som tur är, är vår dotter så förnuftig, för det syntes att hon tränade sig på att sätta sig ner på rumpan igen. Då hon ställde sig och satte sig typ miljarder gånger. Någon dag senare kunde Ismail känna hennes första ena framtand i ovankäken, och nästa dag igen, kunde han känna den andra. Jag blev överlycklig inombords att han fick vara med om några skeden i alla fall. Hur mötet med Ismail och Jasmine gick efter så lång tid vill jag knappt tänka på. Jag har aldrig någonsin sett Jasmine vara så ursinnig på någon. Det var verkligen inte hat, men ren raseri. Från första stund fick Ismail inte röra henne. Hon tvärvägrade att vilja umgås med honom. Jag fick sådan panik inombords av det. För tänk om Jasmine skulle bete sig så mot honom under hela resan. Jag var otroligt ledsen för Ismails skull. Och jag kände mig tvungen att förklara för honom att vi inte gjort något för att få henne att vara så arg på honom. Men som av ett trollslag, ca fyra dagar in på resan tinade Jasmine, hon var fortfarande lite reserverad, men han kunde få ge henne mat och hålla henne. Vi har två teorier om Jasmines raseri. 1. Hon mindes att han reste sin väg och lämnade oss. 2. Att hon kände att han var någon som inkräktade på vårt revir, och gav henne konkurrens om ”mamma”. Men de sista dagarna släppte allt och Ismail fick henne att gapskratta vid ett flertal tillfällen. Plötsligt var det han som var den stora favoriten och det kändes så otroligt skönt. Men den känslan byttes ut fort då jag visste att vi snart skulle åka hem igen och skiljas åt än en gång. Mamma och pappa tog en taxi till flygplatsen. Jag och Jasmine åkte med Ismail. När vi satt där på flygplatsen och väntade på att få gå in i passkontrollen och det andra vi skulle gå igenom, försökte jag vara lugn och så glad och positiv som jag bara kunde. Jag kunde även skoja en del. Men jag visste att smällen skulle komma, mycket värre än första gången. När Ismail reste i oktober grät vi båda över att det skulle kännas så otroligt jobbigt att vara ifrån varandra i ungefär 3-4 månader, för längre trodde vi aldrig att det skulle ta. Men den här gången, visste vi verkligen inte hur lång tid det kunde ta tills nästa gång. Ismails handläggare på Migrationsverket, berättade ju att en man, likt Ismail också hade bott i Italien, och som väntade svar därifrån för att sedan få uppehållstillstånd i Sverige, hade fått svar först efter 1 ½ år(!!!!). Det är ju helt sjukt. Eftersom det inte står EUs lagar hur snabbt de måste svara, så utnyttjar (ursäkta för detta) DJÄVLA ITALIEN det till max. Hade det gällt något annat land, säg, Tyskland, Frankrike eller kanske Spanien, hade vi fått svar efter en, högst två dagar. Men i alla fall, när mamma sa: ”Nu har de öppnat dörrarna (till passkontrollen), nu får vi gå.” Då kunde jag knappt se något längre. Tårarna bara välde fram, och vägra stanna. Jag tittade bara på Ismail och jag tror mamma och pappa nästan fick dra mig därifrån. Jag minns faktiskt inte riktigt. Jag minns bara att jag kände att vi båda var lika hjälplösa. Jag ville bara stanna hos honom eller också dra honom med mig. Men Ismail gick långsamt efter oss och fram till spärren som visade att han inte fick gå längre och jag kunde inte släppa honom med blicken. Jag grät konstant i en timme innan jag kunde lugna ner mig. Det vill jag aldrig uppleva igen. Jag önskar ingen den smärtan, inte ens min värsta fiende, för det var ren tortyr. Att tvingas ifrån varandra. Fick ta en paus i skrivandet, då jag på nytt började gråta. Jag försöker att bara koncentrera mig på att minnas och inte känna medan jag skriver men det är svårt att hålla sig ifrån känslorna helt. Omöjligt faktiskt. Kort efter vi kom hem fick mamma och pappa mail från rikspolisstyrelsen. Ja, vi har även blandat in dom i detta. För tydligen måste det gå så långt innan Italien får tummen ur…a tt man får blanda in högsta hönset. Men i alla fall de skrev ungefär att de hade fått svar (på varför Ismail hade en spärr i SIS-registret) från Italien och att riktspolisstyrelsen skickat det vidare till Migrationsverket. Så vad som händer nu är att Migrationsverket helt enkelt bett Italien att plocka bort Ismails spärr. Det har nu gått en månad sedan Migrationsverket bad om det, så vi hoppas Italien svarar snart igen, annars får vi agera. Och med vi, menar jag mina föräldrar. Jag själv kan så lite att jag aldrig hade kunnat skicka något vettigt brev, eller mail till någon. Jag har en sådan tur som har sådana föräldrar som mina. Den ena är pensionerad, chefsjurist och affärsjurist. Den andre är pensionerad gymnasielärare, som jobbade mycket fackligt inom LR de sista kanske 10 sista åren. De vet hur man, ja agerar. ÄLSKAR ER VÄRLDENS BÄSTA FÖRÄLDRAR/MORFÖRÄLDRAR!! Fortsättning följer... Vid nästa tillfälle ska jag visa en massa bilder (bl.a. från Marocko) och berätta om midsommarfirandet och hur det var när Jasmine firade sitt allra första, första födelsedagsfirande. Ungen har lite tur i år som kommer fira sin första födelsedag tre gånger ;) Var inte rädda för att fråga och kommentera :)
1 Comment
Det har gått bedrövligt lång tid sedan jag skrev sist. Snart fyller vår lilla prinsessa ett helt år. Kan ni tänka er vad fort tiden går? Sanningen är att jag har levt i en konstig bubbla bara för att livet har varit fruktansvärt onaturligt i nu 8 månader. Att leva utan sin bästa vän och make är onaturligt, speciellt då det inte är frivilligt. I bubblan har jag faktiskt bara orkat bry mig om Jasmine, Ismail och allt som händer och sker i våra familjer. Jag har faktiskt inte gråtit så mycket alls, och det är inte för att det inte varit jobbigt. Det är skitjobbigt. Utan för att situationen är så absurd att jag liksom inte vet hur jag ska reagera. Helt sjukt, har det varit. Att först gå igenom en enormt påfrestande och plågsam förlossning, både för kropp och själ, för Jasmine som var allvarligt sjuk, och mig som fick infektion. Självklart var det skitjobbigt för Ismail som pappan och mannen som skulle liksom hålla ihop familjen (och även alla runtomkring oss). OCH så fyra månader senare, mer eller mindre slits vår älskade Ismail från oss.
Jag minns från sjukhuset i Lund (det här har jag säkert skrivit förut) där jag fick frukost, lunch och middag eftersom även jag var inskriven. Jag åt min mat på rummet eller i matsalen eftersom jag inte kunde gå så mycket. Men för att Ismail skulle få något i sig och även min syster (som var hos oss varje dag och hjälpte oss med allt som fanns utanför vår konstiga sjukhusvärld, och lite annat ditt och datt.) så gick de varje dag ut och åt lunch tillsammans. De var ute i max en timme. Men den timmen kändes väldigt lång. Jag satt vid fönstret och grät för att jag kände att halva jag var borta. Ismail är min halva, min bättre halva. Jag kände mig alldeles förtvivlad och ensam. Tänk om någon från Jasmines avdelning ringde upp till mitt rum och berättade att hon inte hade klarat sig. Jag hade aldrig kunnat stå där själv och ta det beskedet. Har ingen aning om hur det hade gått. Och vill inte tänka på det heller. Jasmine har ju verkligen återhämtat sig över allas förväntan, men det kommer jag till senare. Men det har hänt att jag känt den ensamheten igen. När det har hänt, har jag skrivit till Ismail, min syster eller mamma och pappa eller finaste Sara och min allra bästa vän Hanna M. Hanna M som jag till och med TVINGAT att sova över hos mig, vid några (kanske 6-7 tillfällen). Sen har jag ju haft andra kompisar hos mig också och umgåtts och fikat med föräldragruppen. Jag har till och med låtit Jasmine gå på kontroll varje månad, ibland lite oftare hos Anki på BVC, bara för att ha något att längta till. Jag har försökt hålla mig/oss sysselsatt med skojigheter, för Jasmines skull men även min egen. Vad jag har gjort för skojigheter: <3 Förälskat mig i ORIGAMI, men inte sådär nördigt mycket, bara lite. <3 Tecknat och målat mycket <3 Köpt bokmärken från olika affärer och stil och sedan ordnat i ett bokmärksalbum som Jasmine ska få då hon börjar första klass <3 Jag och Jasmine har varit ute och skuttat och tramsat i snöstormar och ösregn <3 Haft skrik och gaptävlingar, Jasmine och jag som alltid slutat med att jag har börjat skratta först <3 Vi har lyssnat på massor med musik, mest musik som Ismail visat mig. Men även Michael Jackson, Gullan Bornemark, Hanson (haha) Electric banana band, Alice Babs, George Riedel, Mora Träsk, Sylvia Vrethammar, Marilyn Monroe, Glee, High School Musical, Rolling stones (då Jasmine har en cool Rolling Stones-tshirt), first aid kit, Melody Gardot, musiken från Amelie från Montmartre, Detektivbyrån, Simon & Garfunkle, Carla Bruni och alla möjliga olika av mina 40-50-60-tals favoriter. Det mesta ska jag tala om att vi lyssnat på när vi tramsat oss och dansat runt i lägenheten och jag har sjungit för full hals. Mitt batteri fylls på när jag hör Jasmine kikna av skratt. Den största skojigheten var när jag, Jasmine och mina föräldrar åkte till Marocko och hälsade på Ismail och fick även träffa Ismails syster, hennes man och deras tre ljuvliga små barn. Men jag berättar vidare nästa gång. vilket antagligen blir först efter midsommar. KRAMAR! |
Glöm inte att lyssna på låtarna
Om mig:
Jag är en konstnärlig småbarnsmamma på 29 år. Jag lever ett underbart liv med min man Ismail och vår lilla vackra dotter Jasmine. Archives
September 2019
|