Min syster tog första bästa tåget till Växjö den 3 juli. Hon anlände någon gång efter 10 och fick träffa sin lilla systerdotter innan hon ens hittade mig och Ismail. Det syntes att hon hade gråtit när vi fick syn på henne. Men där på bilden hade läkarna bara påbörjat Jasmines kylbehandling. Hanna hade köpt med sig frallor med typ 1 dl smör i under ostskivorna (blä för allt smör). Sen hade hon även tagit med sig gott & blandat, Ahlgrensbilar och Coca Cola. Snällaste katten! Under eftermiddagen bestämdes det att framför allt Jasmine skulle fortsätta sin vård nere i Lund. Jasmine skulle färdas med ambulans i en flyttkuvös tillsammans med en läkare och en sköterska från Lund som hade rest hit för att hämta henne. Just precis här får jag en klump i halsen, men i alla fall... Jag skulle åka liggandes på bår och Ismail sittandes vid min sida. Som sagt, jag var inte heller så värst välmående. Om jag skulle falla ihop av mitt låga blodvärde så var det bättre att jag redan låg ner. vi sa nog inte ett ljud på hela vägen ner till KK huset i Lund. Men då hade även chauffören kört halvt som en dåre också, om det nu har med saken att göra. Det märktes att vi var väntade. "Nu är paret från Växjö här" Hörde vi från några när jag rullades in på avdelningen där jag och Ismail skulle bo. Vi var lite specialfall. Egentligen fick inte papporna bo på avdelningen men eftersom Jasmine var så sjuk och då vi kom långväga fick Ismail ändå sova där, plus att han fick lov att äta av frukosten. Vi var framme i Lund ungefär vid halv 6 på kvällen och frågade nog tre gånger om vår dotter hade kommit. Hon skulle vara på Neonatalavdelningen som låg två trappor ned. Men personalen svarade bara att Neo skulle ringa när vi kunde besöka henne igen. Vi väntade i någon timme innan vi bestämde oss för att försöka sova, istället för att sitta och vara orolig. Det kändes nämligen som att vi höll på att bli tokiga. När vi vaknade runt 22 någon gång hade Neo fortfarande inte ringt. Men kl 23 sa de att vi äntligen fick åka ner och besöka vår dotter. Då berättade läkaren att när Jasmine skulle flyttas över från kuvösen till den lilla sjukhusbädden hon skulle ligga i så blev det stora problem igen då någon typ av klump hade satt sig i syreslangen och att Jasmine hade varit nära döden än en gång. Det hade tagit de flera timmar att få Jasmine stabil igen, bland annat genom att rensa i slangen. På ett sätt var det så skönt att vara lyckligt ovetandes om vad som hade skett medan vi låg och sov. Turligen hade ju kylbehandlingen redan påbörjats för det var säkerligen den som skyddade henne. Dem kommande dagarna var hon hela tiden någorlunda stabil med undantag av några kramper och att värdena hade sjunkit eller stigit lite oroväckande. Vi vågade knappt röra henne då helt plötsligt apparaterna började pipa som tokiga. Många av mammorna på vår avdelning kunde gå runt med sina bebisar i sådana små bebisplatsvagnar, de fick olika små runda namnskyltar som var antingen rosa eller blåa. Vi hörde många som klagade över hur jobbigt de hade med att deras bebisar skrek hela tiden. Någon mamma var förtvivlad över att hennes dotter inte ville äta så mycket utan ville bara ha mammans finger i munnen som hon kunde sutta på, så att mamman inte fick en lugn stund. Den mamman var den enda som jag och Ismail pratade lite med. Men vi var istället ledsna över de i alla fall fick ha sin bebis hos sig och inte vi. Vår bebis rörde sig inte eller skrek ingenting alls av all morfin. Någon gång dem där dagarna i början gjordes en magnetröntgen av Jasmines hjärna där man kunde se synliga förändringar av all syrebrist. Alltså små delar av hjärnan som slutat fungera. Efter två tolksamtal var vi ändå oroliga då läkarna mest berättade om alla olika men Jasmine kunde få i framtiden. Men min syster (och svåger) som ju var hos oss varje dag för att hjälpa oss på olika sätt och gjorde så att Ismail kunde få äta både lunch och middag. Men min syster sa: "Läkarna får inte ge en sådana förhoppningar som sen inte blir verklighet. Så även om han/hon tror att Jasmine kommer klara sig jättebra så får de inte säga det. Om Jasmine då blir jättesjuk så kan de få skit för allt vad de har sagt." Men vi kunde alla se att Jasmine från och med fredagen den 5 juli hade svarat bra på all medicin. En efter en kunde apparaterna, slangarna och allt annat som fanns runt henne kopplas bort. Kvar var bara en grej av kardborrband som sattes runt fötterna eller händerna för att mäta cirkulationen och slangen som användes för att sonda bröstmjölken hon fick av mig. Kan ni tänka er att hon bara kunde äta typ 3-5 ml var fjärde timme. Det är ju mindre än en liten tesked. Men eftersom hon bara var insomnad så kunde de inte ge mer. På lördagen eller söndagen fick vi en överraskning då mamma och pappa var på väg ner från Kungshamn (där vi har vårt sommarhus). Tyvärr förstörde jag hela överraskningsmomentet då det var meningen att de bara skulle komma in hos oss och överraska. Men jag som är väldigt mammig hade ju ringt henne för att prata och när jag hörde att de satt i bilen så förstod jag. Men de hade ju kunnat säga att de skulle till golfbanan eller till Smögen eller något för att sedan, helt magiskt dyka upp i Lund. En sjuksköterska som jag träffade, en väldigt glad och sprallig fransyska skojade med mig en del. Hon sa skämtsamt att det tycktes vara tävling på avdelningen där vi bodde eftersom det var en hel drös med mammor som hade tokmycket för lågt HB-värde. Men att hon trodde att jag vann med mina ynka 68. Hon kände sig väldigt stolt med sig själv då hon skulle förbereda alla mammorna för blodpåfyllning. Hon var klar med 5 eller 6 mammor på typ en halvtimme eller vad det var. I vilket fall var det hennes rekord :D. Det fick mig att skratta. En annan sak som fick mig att tjuta av skratt var när Ismail hade varit ute och köpt glass. En 88a till sig själv och två gula Solero till mig och Hanna. Mitt i den mysiga glass-stunden kom en städerska inviftandes med en ny toalettborste, då jag helt lyxigt hade min toalett inne på rummet. Av någon anledning var det väldigt komiskt. Jag var nog den som började skratta knappt efter städerskan gått sin väg igen. En sekund senare började även Hanna och Ismail skratta. Sen under en hel kvart minst kunde jag inte sluta skratta. Jag skrattade så att magen värkte. Den 9 juli fick jag och Ismail och Jasmine åka hem till Växjö. Vi skulle spendera en vecka till på Neo i Växjö för att hon skulle få hjälp med att börja äta ordentligt. När hon var uppe i ca 90 ml fick vi alla åka hem till lägenheten. Och då hade även de sista slangarna dragits för hon behövde inte sondmatas längre. När vi precis kommit innanför dörren började jag gråta av lycka att Jasmine var hos oss. Vi fick hemsjukvård i två veckor knappt. då de två ggr i veckan kom hem till oss för att väga vår lilla plutt och hon gick fint upp i vikt så innan vi visste ordet av det var hon helt utskriven. Hurraaa får lilla dotter!!!
0 Comments
|
Glöm inte att lyssna på låtarna
Om mig:
Jag är en konstnärlig småbarnsmamma på 29 år. Jag lever ett underbart liv med min man Ismail och vår lilla vackra dotter Jasmine. Archives
September 2019
|