Ismail fyllde 29 år den 12e oktober och förra lördagen ordnade jag och min mamma med ett mindre spektakel. Jag tycker mycket om att ordna med spektakel. Eftersom Ismail missat så mycket av senaste året så tänkte jag att vi skulle fira allt igen. Så jag ordnade med pynt från jul, nyår, påsk, bröllopsdag, midsommar och självklart var den fina tabletten föreställande en blomsterkrans på plats under födelsedagsbarnets tallrik. :) Jag var noga med att inte hänga pynt i fönsterna eftersom folk skulle tro att vi är helknäppa. Det hade iofs stämt ganska bra...!
Nu har vi varit tillsammans igen i 2 1/2 vecka. Och det har varit fantastiskt att vara hela familjen. Att vår älskade Ismail är tillbaka hos oss. Det är bättre på så otroligt många sätt. När vi träffades för snart tre år sedan så var det liksom vi mot världen på något sätt. Vi skall klara alla hinder som kan tänkas komma mot oss. Och vi ska alltid vara tillsammans och hålla ihop genom allt. Det här har jag ju förklarat tidigare. Men det är så fantastiskt att få den där "vi" känslan tillbaka. Nu delar vi på allt, ansvar, städning (inte matlagning så mycket eftersom Ismail är experten) och hämtning och lämning på dagis. Ismail fick sitt personnummer förra veckan. Nu räknas han som någon i svenska systemet. Nu kan han göra allting som jag kan. Han kan skaffa bankkonto, registrera sitt mobilnummer, gå på gym... Ja, möjligheterna är oändliga. Om jag backar bak lite i tiden så började det hela med att min man äntligen från meddelandet att hans uppehållstillståndskort kommit till ambassaden i Rabat och Ismail bara kunde komma och hämta det. När vi fick veta det bokade vi (min mamma) 29 september hans flygbiljett. kl 01nånting på natten den 8 oktober landade hans flyg i Köpenhamn där min syster och svåger var på plats för att hämta Ismail. Ismail hade levt med sådan oro och stress över allt (speciellt flygresan då det skulle bli den andra flygresan i hela sitt liv) att hans ögon tittade i kors av trötthet. Min syster och svåger var sådana hjältar som åkte iväg mitt i natten trotts att svågern börjar jobba skittidigt och för att min syster var genomförkyld. Väl på svenskmark och hemma hos min syster (och svåger) fick Ismail lägga sig och sova i en nybäddad säng. Där sov han till eftermiddagen. Anledningen till att vi tyckte Ismail skulle få stanna kvar där och sova var för att jag och mamma skulle iväg med Jasmine till sjukhuset, då hon fått tid till MR magnetröntgen kl 08.00 samma morgon. Alltså, allt på en gång. Jasmine fick träffa massa snälla och roliga läkare som tog så väl hand om henne och gav henne lugnande medel och ett bedövningsplåster inför att hon skulle sövas. Tyvärr fick Jasmine någon slags kramp i halsen som gjorde att läkarna direkt fick avsluta undersökningen. Tydligen är det en ganska vanlig biverkning i samband med nedsövning. Jasmine tyckte det var otäckt att vakna upp på uppvaket och vara helt gummiaktig i kroppen så jag fick ta ett stadigt grepp om henne och trösta henne. varför jag fick hålla henne så pass hårt var för att hennes överkropp hade kunnat kasta sig framåt och då hade hon skallat mig. Så för hennes skull (och min) höll jag henne hårt. När hon var lite stadigare fick hon god glass och efter det pannkakor och sylt. Nöjdare unge hade man fått leta efter. :) Pappas flicka är det minsann :)
Här ser ni förresten anledningen till varför jag låter Ismail laga maten ;) Mmmmmmm det vattnas i munnen bara jag ser bilderna :D <a href="http://www.bloglovin.com/blog/13034379/?claim=ps2wkk5zvpu">Follow my blog with Bloglovin</a>
|
Glöm inte att lyssna på låtarna
Om mig:
Jag är en konstnärlig småbarnsmamma på 29 år. Jag lever ett underbart liv med min man Ismail och vår lilla vackra dotter Jasmine. Archives
September 2019
|