Jag har ju mina målarryck som jag fungerar efter. Som allt alltid invänta laster av kreativitet men aldrig ha en aning om hur stor lasten är. Jag har lärt mig att ta vara på det. Min ork går hand i hand med det. Jag blir euforisk och lätt som att det var helt kravlöst och lika naturligt och lätt att utföra som att andas. Det är så det känns, där och då. Det är efter en målning är klar som jag kan känna av hur ansträngamde det faktiskt var. Det är som att luften går ur mig. Jag målar så direkt på duken numera. Det är fler insatser på spel. Jag kör all in. När jag målar så direkt på så känns det nervigt då just det penseldraget jag gör just då kan göra att det blir katastrof eller succe. Att måla över och börja om är lite emot mina skumma principer och min stolthet. Det är nu eller aldrig som gäller. När jag pä förmiddagen kom dragandes med denna runt 10.30 på fm till parketten. Då var duken helt vit och plasten var kvar runt. Jag kom senare till parketten då jag var hos optikern och hämtade ut mina sprillans nya par ursnygga glasögon. Två par. Bortåt kl 12 var allting färdigmålat. Efter lunch satt jag och virkade rosor. Hahaha ja, jag har lärt mig virka. Tänk om mormor Inga såg mig nu? Sen släpade jag med mig duken hem. Jag visste att jag inte skulle kunna slappna av och somna om jag inte fick göra klart slut-touchen. Efter kvällsmaten satt jag vid staffliet och ramadade in allt med outlines, och ritade ut mina små shortcuts (genvägar) det är dom som blir pricken över i. Dom tilltalar ögonen på ett underbart sätt.
Jag älskar serien med mina shortcuts. Det är ett helt gäng nu. Underbart!
0 Comments
Leave a Reply. |
Glöm inte att lyssna på låtarna
Om mig:
Jag är en konstnärlig småbarnsmamma på 29 år. Jag lever ett underbart liv med min man Ismail och vår lilla vackra dotter Jasmine. Archives
September 2019
|