När vi blev visade till mitt rum gav Ismail sig iväg på jakt efter kaffe. Han hade inte heller sovit under den natten. Tänk att leva så nära inpå en skendräktig, ilsken, ylande ko som bara gnäller och gråter hela tiden. Det var sådan jag kände mig. När han fick i sig sitt välbehövliga kaffe, satte han sig och smsade med min mamma, min syster och säkert några andra också. Han fick vara min länk till omvärlden.
Jag fick ta av mig mina vanliga kläder och ta på mig ett av sjukhusets långa skjortor. Det sattes slangar, togs sprutor och en massa annat, och två remmar med något som skulle känna av värkarna sattes på plats kring magen. Jag har dock ingen aning om vad som gjordes först eller när på dagen. Jag levde i min smärtbubbla med bara tankarna på vad som skedde i magen och på vad Ismail pysslade med. Någon gång där innan lunch åkte Ismail hem till lägenheten för att mata fiskarna, be lite och ta med fina väskan som vi hade packat så fint. jag hade utrustat väskan med naturgodis, kakor och festis till oss. Till Ismail hade jag även packat ner 4 burkar med Red Bull. I alla fall, någon gång där på förmiddagen började de riktiga värkarna. Jag kunde bara gråta, och jag trodde att jag skulle dö, på riktigt. Sedan vi åkte in på sjukhuset hade jag inte öppnats mer än en cm under flera timmar. Jag introducerades även för lustgasen. Först förstod jag mig inte på den, men när lunchen kom in hade jag fått kläm på det och jag hanterade värkarna bättre. Det serverades förresten pannbiff med potatis och brunsås. Jättegott, inte alls så smaklös som man alltid hör att sjukhusmat skall vara. Jag skar upp en liten bit potatis och en liten bit kött och doppade bitarna i såsen, väntade på värken... Andas genom värken i lustgasmasken.... åt upp vad jag hade på gaffeln. Sedan skar jag upp nya bitar och doppade i såsen, andades genom värken.....och åt därefter upp vad jag hade på gaffeln... efter en dryg halvtimme var jag mätt och nöjd. vid 16-17 tiden kom min räddare i nöden. Narkosläkaren och gav mig RYGGBEDÖVNINGEN. Åh denna underbara spruta! Som jag älskade den, och gör fortfarande. Efter den började verka var värkarna värsta barnleken. Men eftersom jag inte hade öppnat mig ytterligare blev min lycka över smärtlindringen kortvarig. Jag fick värkstimulerande dropp, dosen de flera gånger fick öka på då "öppningen" ändå tog för lång tid. Nu grät jag inte bara, jag vrålade också. Stackars Ismail skulle ta en minnesvärd bild på mig i sjuksängen. Jag blev flyförbaskad över att han fotade medan jag bara fick ligga och plågas, och att jag ju trodde att döden var nära. Jag kanske skriver med lite humor nu. Men verkligheten var allt annat än humoristisk. Jag blev presenterad för kvällspersonalen, de som sedan var med när jag förlöstes. Jag fick träffa barnmorskan som då valde att med ett av sina gamla barnmorske-knep hjälpa mig att öppnas helt. Hon gjorde något mer som gjorde att bebisen åkte ned lite längre ner, alltså till ett bättre läge. Då var klockan strax innan 22 på kvällen och jag fick även pröva att krysta några ggr. Det gick sådär. Det togs prover i bebisens huvud, då de kunde se att bebisen var lite stressad. Här någon gång berättade hon att bebisen hade långt svart tätt hår, och det fick mig att le mitt i all smärta. De tog även andra värden, som jag ej minns namnen på men som var helt normala. Detta gjorde de 3-4 gånger tror jag. Någon gång vid den här tiden märkte de att värkarna i livmodern hade stoppat, vilket ju gjorde mitt arbete än mer slitsamt. När jag krystade höll jag snarare bebisen kvar, än krystade ut den. Alldeles i början innan jag skulle börja krysta på riktigt satte barnmorskan sugklockan på bebisens huvud. Hon drog medan jag krystade allt vad jag kunde. Jag hörde på henne att hon också fick kämpa allt vad hon kunde. Varför sugklockan fick vara med så från början var för att bebisen var så stressad och verkligen behövde komma ut så snart som möjligt. Jag vet inte om man visste det då, men här någon gång slutade bebisen få syre. Vår lilla buse kom ut med handen vid örat vilket ju gjorde allt ännu lite besvärligare. När bebisens huvud hade kommit ut helt och säkert lite till gjorde den någon konstig snurr som fick barnmorskan att häpna och nästan skratta till. Jag tror inte hon hade sett det förut. Nu låter det som att det bara var jag bebisen och barnmorskan i rummet. men det var tre andra som var med i det rummet, men det var barnorskan som var med och kämpade tillsammans med mig, medan de andra hjälpte barnmorskan och peppade mig. Ismail gick ut ur rummet och satte sig utanför, han klarade inte av att jag skrek så mycket, och eftersom läget var så pass allvarligt hade han säkert inte fått vara kvar heller. 22.38 föddes vårt lilla hjärta. Bebisen lades på min mage och var alldeles livlös. Jag hann inte se om det var pojke eller flicka. Jag fastnade bara med blicken på det lilla vackra ansiktet och var allt jag kunde tänka på. Bebisen var inte röd och skrynklig, utan var något gulgröngrå i huden och hade små fylliga små pussmunläppar, och alla de svarta, kladdiga långa lockarna som täckte huvudet. Sedan bar de iväg med min vackra bebis. Barnmorskan, sjuksköterskorna och de andra som var hos mig. sade att läkaren skulle hjälpa bebisen eftersom den var så medtagen och att den skulle få hjälp att börja andas. Jag tänkte att de nog bara skulle behöva suga rent i luftstrupen och i näsan då bebisen svalt fostervatten som den dessutom bajsat i, bli avtvättad och att jag sen skulle få ha den i famnen. Efter någon timme berättade de för oss att vår lilla dotter, efter 20 minuter kunde andas med hjälp av maskinen. Att hon hade haft syrebrist under alldeles för lång tid. Specialistläkaren hade fått kallats in medan andra försökte uppliva vår lilla tjej. Han kom senare in och berättade allt för mig och Ismail. Han berättade att av en sådan syrebrist så kunde hon få tydliga men i framtiden (cp-skada eller andra funktionshinder som mest) eller också inga alls. Att hjärnan kunde ha tagit mycket skada. Att hon behövde vård hela tiden, dygnet runt i några veckor upp till en månad, att hon skulle börja kylbehandlas... Här någonstans hamnade jag i någon bedövad chock. Jag fattade inte. Jag ville inte fatta. Allt jag tänkte var på hennes vackra ansikte och att hon är min enda helt biologiska släkting som faktiskt liknar mig. Som adopterad är det en väldigt speciell känsla, att likna någon. Jag liknar mina föräldrar och syster på många sätt, humorn som ett exempel, våra Fagerlindska uttryck, sätt att prata och många fler sätt. Men jag har inte ärvt mammas öron, eller pappas näsa, jag har definitivt inte samma typ av hår som min syster, även om hon också är från Chile. Hennes hårstrån är jättetjocka och liksom mer kraftfulla men ändå mjuka. Om jag har svårt att hitta gummisnoddar som är tillräckligt stora och starka för mitt hår så har Hanna det ännu värre. Hennes snoddar går ju typ sönder bara de råkar befinna sig i närheten... fortsättning följer...
0 Comments
Leave a Reply. |
Glöm inte att lyssna på låtarna
Om mig:
Jag är en konstnärlig småbarnsmamma på 29 år. Jag lever ett underbart liv med min man Ismail och vår lilla vackra dotter Jasmine. Archives
September 2019
|