Vår lilla bebis var beräknad till den 30 juni. Min första förvärkar som började bli smärtsamma började den 28 juni ungefär. Hettan i sommarvärmen, otympligheten, nervositeten inför förlossningen och kramperna i magen gjorde att den riktiga sömnen, som får kroppen att vila och slappna av, att lysa med sin frånvaro. Jag gick mest runt i lägenheten som en desperat och orolig...någonting, och försökte hitta något som kunde få mig att slappna av. jag visste ju att jag skulle behöva alla krafter till förlossningen. Tack vare en snäll vän som dessutom är en blivande barnmorska. berättade för mig att varmt vatten mot magen får smärtan att avta. Jag tog säkert 60 duschar de sista dagarna, om inte fler. Det hindrade inte mig att duscha, även om Ismail redan stod där i duschen.
Jag avskyr att ringa telefonsamtal eftersom jag ofta stammar när jag är nervös eller distraherad av något. Men när det började göra riktigt ont så fick jag minsann bita i det sura äpplet och ringa till förlossningen och gnälla över mitt "tillstånd". Under de två sista dygnen ringde jag 4 ggr ungefär. Den 1 juni hade jag det riktigt skitjobbigt under natten, men i takt med att dagen blev ljusare och varmare avtog förvärkarna och dem kom inte alls lika ofta. "Fan också!" Tänkte jag då jag tänkte att förlossningen kanske inte var så nära som jag trodde ändå. Men jag minns att jag på dan fick en liten gnutta sömn i alla fall. På natten därefter var jag återigen i Zombie-tillståndet och gick mina rundor runt i lägenheten först några varv runt köket, sen lade jag mig i soffan men då: AJ SÅ IN I HELVETE!!. Då högg det till i underlivet istället. Eller snörptes åt, snarare. Den gamla soffan som vi då hade var extremt låg och jättemjuk så det krävdes en hel ansträngning att komma ur den. Även om jag bara satt ner i den. Sedan ställde jag mig i duschen och lät de varma strålarna smärtlindra magen. De få minuterna jag stod i duschen var som rena spabehandlingen. Som på Hasseluddens Yasuragi. Kl 05.30 den 2 juli gav jag upp tanken på att försöka sova. Jag var i upplösningstillstånd. Men när jag då ringde förlossningen så var jag väldigt beslutsam. "Om inte värkarna avtar, som de gjorde igår, inom 45 minuter så åker jag och min man in till förlossningen. I alla fall på kontroll." Det lät nog som ett hot på mitt tonfall, fast det var inte menat så. Men det är inte så lätt att låta som man vill när bebisen is going bananas i magen. Spark, spark, spark... dunk, dunk, dunk...bank, bank, bank... När vi kom in, kan ja inte minnas att jag ens behövde presentera mig. Jag var väntad och blev omhändertagen på en gång. En undersköterska kollade mig och kollade lite blodtryck och sådant. Sedan kom en annan kvinna in och kollade ännu mer. "Du har redan öppnats 3,5 cm, nästan 4 cm. Så nu får du vara kvar här. Nu är bebisen på väg ut" sa hon. I mitt huvud tänkte jag: " VA? Nej, men jag är ju inte beredd. BB-väskan står ju i hallen hemma. Jag har ju inte tagit bort nagellacket på fingernaglarna. Iiiiiiiih hjälp!!" Men jag var helt klart lättad och lycklig över att vår ögonsten skulle vara i vår famn snart. Jag kände mig så lugn då med alla sköterskor, barnmorskor och all annan personal till hands. Från och med då var de bara ett knapptryck, på signalklockan, iväg. Just då, i den där lyckan var jag ju självklart helt ovetandes om hur resten av dagen skulle bli.
0 Comments
Leave a Reply. |
Glöm inte att lyssna på låtarna
Om mig:
Jag är en konstnärlig småbarnsmamma på 29 år. Jag lever ett underbart liv med min man Ismail och vår lilla vackra dotter Jasmine. Archives
September 2019
|