Jag håller på att förändra mitt liv, eller min livsstil. På vilket plan, har jag bara berättat för mina närmsta. Jag vill hålla det så. Men det handlar om att jag vill må bättre fysiskt. Jag är så redo som jag bara kan bli. Lite nervös men även spänd av förväntan.
Förrförra veckan var jag, Jasmine och mormor hos sjukgymnasten. Jag hade en stor klump i halsen inför det besöket. Jasmines doktor Monica brukar låta kolla extra på barn som fötts med syrebrist, om det är något tokigt med utvecklingen med hur de rör sig och så vidare. Sjukgymnasten hade flera punkter hon kollade, och Jasmine klarade alla. Och sjukgymnasten sa till mig att Jasmine var precis rätt i sin ålder med vad hon kunde som att sitta helt själv utan stöd, ligga på mage och lyfta överkroppen, att hon vill ligga på knä och inte att benen ligger bara rakt ut, att hon gärna vill stå mycket och till och med går om man håller lätt i händerna osv. Sen sa hon och jag citerar: "Jasmine har fått precis rätt mängd stimulans. Hon är verkligen ett litet mirakel!" Jag börjar nästan grina bara jag skriver det här. Det är en sådan lättnad. I början av Jasmines liv kände vi oss så frustrerade att vi inte kunde göra något för att hjälpa henne. Eller jo, jag kunde pumpa bröstmjölk och vi kunde prata lite tyst med henne och peta lite på henne. Men vi kunde inte hålla henne i famnen och vyssja, trösta och ge henne av vår värme. Och vi har varit, även om vi nog inte har velat erkänna det, väldigt nervösa och stressade för om vi gjort tillräckligt om vi verkligen varit bra föräldrar. Det tänker nog alla nyblivna föräldrar, men eftersom Jasmine var så sjuk i början stressade vi nog ännu mer. Men jag håller med sjukgymnasten. Jasmine är verkligen ett mirakel. Som mamma till Jasmine är jag så stolt över att ha henne till dotter. Jag är så stolt att dem morgnarna när jag vaknar först kan jag inte hålla mig riktigt utan rusar typ in i hennes rum och väcker henne. Först stirrar hon bara yrvaket på mig, av chock nästan. Sen ler hon så brett som bara Jasmine kan och så dansar vi runt i lägenheten medan hon tjuter av skratt. Som tur är har hon inte fått sin pappas morgonhumör, för honom går det inte att brutalväcka så där. Haha! Det går inte att prata med honom förrän han har druckit sitt kaffe. Men efter sitt kaffe (med kanel i och fyra bitar socker i) är han världens mysigaste och underbaraste man. Självklart har jag mina föräldrar och min syster och svåger att tacka för enormt mycket. De har funnits där så fort jag har behövt det och passat, lekt och skojat med Jasmine. Älskade lilla Fisplutt, du har världens finaste vänner, familj och släkt. Jag är också fantastiskt glad över alla snälla, glada och kloka föräldrar och urgulliga bebisar vi har träffat i föräldragruppen. Träffarna har gett mig och Jasmine lite bensin. Både jag och Jasmine har fått tillfälle att prata av oss med de som befinner sig i samma situation. Ja Jasmine brukar babbla en himla massa när vi är där. Dessutom är det så kul att ha något att se fram emot. Nu är det ju bara en träff kvar, men jag hoppas inte vi slutar ses. Dessutom tänker jag bjuda hem dem alla när Jasmine fyller 1 år!! :) So beware föräldragruppen!! ;) Jag har börjat småteckna lite nu igen, det har ju tagit sin lilla tid att komma tillbaka till mig själv igen. Alltså min kreativa sida menar jag då. Men jag hoppas det tar fart ordentligt snart. För jag planerar ha en liten utställning om inte allt för lång tid. Där vackra tapetmönster möter mina inte brutala, men ganska bryska kolporträtt. Jag älskar att vara lite brysk när jag håller i en kolkrita. :
0 Comments
Leave a Reply. |
Glöm inte att lyssna på låtarna
Om mig:
Jag är en konstnärlig småbarnsmamma på 29 år. Jag lever ett underbart liv med min man Ismail och vår lilla vackra dotter Jasmine. Archives
September 2019
|