Det har gått bedrövligt lång tid sedan jag skrev sist. Snart fyller vår lilla prinsessa ett helt år. Kan ni tänka er vad fort tiden går? Sanningen är att jag har levt i en konstig bubbla bara för att livet har varit fruktansvärt onaturligt i nu 8 månader. Att leva utan sin bästa vän och make är onaturligt, speciellt då det inte är frivilligt. I bubblan har jag faktiskt bara orkat bry mig om Jasmine, Ismail och allt som händer och sker i våra familjer. Jag har faktiskt inte gråtit så mycket alls, och det är inte för att det inte varit jobbigt. Det är skitjobbigt. Utan för att situationen är så absurd att jag liksom inte vet hur jag ska reagera. Helt sjukt, har det varit. Att först gå igenom en enormt påfrestande och plågsam förlossning, både för kropp och själ, för Jasmine som var allvarligt sjuk, och mig som fick infektion. Självklart var det skitjobbigt för Ismail som pappan och mannen som skulle liksom hålla ihop familjen (och även alla runtomkring oss). OCH så fyra månader senare, mer eller mindre slits vår älskade Ismail från oss.
Jag minns från sjukhuset i Lund (det här har jag säkert skrivit förut) där jag fick frukost, lunch och middag eftersom även jag var inskriven. Jag åt min mat på rummet eller i matsalen eftersom jag inte kunde gå så mycket. Men för att Ismail skulle få något i sig och även min syster (som var hos oss varje dag och hjälpte oss med allt som fanns utanför vår konstiga sjukhusvärld, och lite annat ditt och datt.) så gick de varje dag ut och åt lunch tillsammans. De var ute i max en timme. Men den timmen kändes väldigt lång. Jag satt vid fönstret och grät för att jag kände att halva jag var borta. Ismail är min halva, min bättre halva. Jag kände mig alldeles förtvivlad och ensam. Tänk om någon från Jasmines avdelning ringde upp till mitt rum och berättade att hon inte hade klarat sig. Jag hade aldrig kunnat stå där själv och ta det beskedet. Har ingen aning om hur det hade gått. Och vill inte tänka på det heller. Jasmine har ju verkligen återhämtat sig över allas förväntan, men det kommer jag till senare. Men det har hänt att jag känt den ensamheten igen. När det har hänt, har jag skrivit till Ismail, min syster eller mamma och pappa eller finaste Sara och min allra bästa vän Hanna M. Hanna M som jag till och med TVINGAT att sova över hos mig, vid några (kanske 6-7 tillfällen). Sen har jag ju haft andra kompisar hos mig också och umgåtts och fikat med föräldragruppen. Jag har till och med låtit Jasmine gå på kontroll varje månad, ibland lite oftare hos Anki på BVC, bara för att ha något att längta till. Jag har försökt hålla mig/oss sysselsatt med skojigheter, för Jasmines skull men även min egen. Vad jag har gjort för skojigheter: <3 Förälskat mig i ORIGAMI, men inte sådär nördigt mycket, bara lite. <3 Tecknat och målat mycket <3 Köpt bokmärken från olika affärer och stil och sedan ordnat i ett bokmärksalbum som Jasmine ska få då hon börjar första klass <3 Jag och Jasmine har varit ute och skuttat och tramsat i snöstormar och ösregn <3 Haft skrik och gaptävlingar, Jasmine och jag som alltid slutat med att jag har börjat skratta först <3 Vi har lyssnat på massor med musik, mest musik som Ismail visat mig. Men även Michael Jackson, Gullan Bornemark, Hanson (haha) Electric banana band, Alice Babs, George Riedel, Mora Träsk, Sylvia Vrethammar, Marilyn Monroe, Glee, High School Musical, Rolling stones (då Jasmine har en cool Rolling Stones-tshirt), first aid kit, Melody Gardot, musiken från Amelie från Montmartre, Detektivbyrån, Simon & Garfunkle, Carla Bruni och alla möjliga olika av mina 40-50-60-tals favoriter. Det mesta ska jag tala om att vi lyssnat på när vi tramsat oss och dansat runt i lägenheten och jag har sjungit för full hals. Mitt batteri fylls på när jag hör Jasmine kikna av skratt. Den största skojigheten var när jag, Jasmine och mina föräldrar åkte till Marocko och hälsade på Ismail och fick även träffa Ismails syster, hennes man och deras tre ljuvliga små barn. Men jag berättar vidare nästa gång. vilket antagligen blir först efter midsommar. KRAMAR!
0 Comments
Leave a Reply. |
Glöm inte att lyssna på låtarna
Om mig:
Jag är en konstnärlig småbarnsmamma på 29 år. Jag lever ett underbart liv med min man Ismail och vår lilla vackra dotter Jasmine. Archives
September 2019
|