Ja dessa åren har verkligen varit tuffa. Några människor har verkligen gjort allt för att trampa på en sårad människa som redan ligger ner. Det här kommer låta så otroligt flummigt, men det är bara för att jag inte kan berätta så detaljerat. Jag vill inte trampa någon på tårna eller outa och peka ut någon, så som de gjort mot mig. Jag tänker inte sjunka så lågt. Men varför ens skriva något om det då, undrar ni säkert. Men jo, det här är min blogg och jag behöver kunna skriva lite om det iaf.
Person 1, lärde jag känna efter att allt med Ismail blev för jobbigt. Han fick mig att förstå att jag förtjänade mer. Att jag förtjänade att känna mig vacker och älskad. Det trodde inte jag. Jag trodde att alla andra förtjänade det, men inte jag. Jag kände mig som en misslyckad fru. Jag kände att jag var misslyckad för att mitt barn föddes med syrebrist och var så sjuk. Som om att det var mitt fel. Jag kände det som att det var mitt fel eller att jag inte gjorde tillräckligt för att kunna få Ismail att stanna kvar i Sverige. Och på det kände jag att det var mitt fel att äktenskapet inte gick att rädda. Jag kände att allt hängde på mig men att jag misslyckades. Jag gråter varje gång jag tänker på det här. För jag känner ibland fortfarande att jag misslyckats, även fast jag någonstans vet om att jag inte hade kunnat göra mer än jag redan gjorde. Men den här Person 1, fanns för mig som ett stöd. Vi umgicks under flera månader och pratade om allt mellan himmel och jord. Vi hade verkligen jätteroligt och hittade på roliga saker. Men då och då fick jag små glimtar av något jag inte gillade hos honom. Att han var otroligt bortskämd. Att han absolut inte kunde ta ett nej. Oftast gav jag upp. Men en kväll blev jag alldeles rasande. Men han är van vid att alltid få som han vill, så vi bråkade. Jag säger inte att jag blev direkt misshandlad men det slutade med att jag hade blåmärken på ena armen, och svullen och bultande handled. Vi skrek på varandra och som tur var så vaknade inte Jasmine. Jag skrek och vädjade till honom att han skulle lämna mitt hem och att jag aldrig ville se honom någonsin igen. Person 2, berättade jag för om allt som hade varit jobbigt. Hen visste om att jag och Ismail hade separerat. Men det hen gjorde var mycket värre än det Person 1 gjorde. Hen bröt ett förtroende. Hen använde allt mitt jobbiga och personliga som ett vapen för att trampa ner mig djupare i skorna än någon annan. Hen använda allt för att angripa mig och tala om mig, för mina föräldrar och ringde socialen om att hen oroade sig över att Jasmine levde under dåliga förhållanden. Hen outade mig dessutom på en social medie. Inte med namn eller så, men hen hade skrivit mer än tillräckligt för att vilken läs- och skrivkunnig som helst lätt hade kunnat lista ut vem jag är. Det krävs ingen Einstein för att använda Ratsit. Men när jag läste det fick jag en sådan klumpig i magen. Jag har nog aldrig känt mig så sviken. Jag berättade det där personliga och jobbiga eftersom jag trodde att hen var min vän och att jag trodde hen kunde hålla det för sig själv. Men i alla fall så screenprintade jag allt. Vi har sparat allt som hen har skrivit till mig och mina föräldrar. Mina kontakter på familjehuset och mina kontakter på Barn och Familj som jag har pga skilsmässan, vet oxå om allt det där. De säger att jag bara ska ignorera, se framåt. Jag och de vet ju vad som är sanningen, vi vet ju hur pigg och glad Jasmine är. Allt det andra är bara ett tecken på att Person 2 inte mår så bra. Att hen måste hitta på massa saker om mig och sprida rykten för att trycka ner mig, för att hen själv ska verka bättre. Men det är så genomskinligt att man kan genomskåda det ändå. I slutet kommer ändå sanningen fram. Ismail mår inte bra. Några av hans närmaste (av de som kan engelska iaf) som bor i Marocko har hört av sig till mig under våren. Vi oroar oss alla. En av dem berättade mycket för mig om Ismails barndom. Något som Ismail själv inte minns och som jag aldrig har fått höra. Men han var ett mycket lyckligt barn, ett charmigt och lyckligt barn. Jag vet att jag har sett honom vara lycklig och glad. Jag vet hur han charmar folk. Jag vet hur lätt han egentligen har för att prata och lära känna nya människor. Men när han mår dåligt så försvinner allt det där.All den där livsglädjen. Det har den gjort nu. Under senaste halvåret har han inte träffat Jasmine så mycket alls. och nu är det en månad sedan sist. Jag älskar honom såklart fortfarande även om det inte är på samma sätt längre. Jag vill att han ska må bra. Jag vill att Jasmine en dag ska kunna umgås ordentligt med sin pappa. För Ismail råkar vara den underbaraste och kärleksfullaste pappan på jorden. Jag vet ingen som kan se så kärleksfullt och lyckligt på sitt barn som han. Den där lyckliga glimten han har i ögonen har Jasmine ärvt. Det gör att det strålar om henne. Han är även en av de få som verkligen kan få henne att slappna av och somna i famnen. Det har han kunnat sedan hon föddes. Till och med när vi var i Marocko och hälsade på Ismail, och Jasmine var så arg på honom att han inte ens fick se på henne eller nudda henne. Men en gång var hon trött att hon glömde att protestera. Men sen när hon vaknade var hon som en ilsken liten boll att hon bara låg grät och skrek ner i madrassen. Det var både hjärtekrossande och hemskt att se. Och otroligt sårande för Ismail såklart. Nu när allt har varit så tufft så har mina underbara föräldrar, min älskade storasyster och underbare svåger verkligen funnits som ett stöd för mig och Jasmine. Trots att de haft det jobbigt med sitt. Kan man ha en underbarare familj???
0 Comments
Halvåret efter operationen var otroligt jobbig. Jag tänker inte låtsas som att jag gick ner i vikt och att allt var så underbart. Ja jag gick ner i vikt, men orken och kraften sinade i samma takt som kilona. Jag tappade mer än hälften av mitt hår. Det var så förkrossande. Under gravidteten hade jag fått så fantastiskt glansigt hår som växte så snabbt. Jag lyckades få så långt hår som jag alltid önskat mig, men aldrig förut kunnat få. Ni anar inte vad jag kollade avundsjukt på min storasysters tjocka hår och för att hon var långhårig under nästan hela sin barndom. Hennes hår var glansigt vågigt och långt. Men mitt eget hår slutade växa när det var så långt att de växt precis nedanför axlarna. Men längre kunde det aldrig bli, förrän jag blev gravid. Så ni kan bara tänka er hur det kändes, hur paniken bara ökade och ökade när jag kunde borsta av stora testar hår. De runda platta borstarna köpta i Marocko i olika färger var helt svarta av hår efter att ha dragit borsten i håret en enda gång. Jag följde några Gastric Bypass grupper på facebook där jag såg alla de starka människor som berättar om sina livshistorier och viktresor. De delade oxå med sig av hur deras huvud har sett ut efter att ha varit operade ett tag.. Deras hår såg tunt, stripigt och livlöst ut. Till och med värre än mitt eget. Då jag säkert hade mer och tjockare hår från första början.
Men det värsta av allt var hur trött jag kände mig hela tiden. Totalt utmattad och med dunkande huvudvärk varje dag. Men eftersom Ismail var lika trött och var uppe sent på nätterna så var det ändå jag som fick vara uppe med tuppen när Jasmine vaknade. Men det var skönt att Ismail lagade mat nästan varje kväll. Hade han inte gjort det hade jag säkert kollapsat. Men jag hade 4 fokus. Det var: 1: Jasmine 2: Ismail 3: Att äta rätt. Alltså pyttelite och skitofta. 4: Att svälja alla roliga piller och kosttillskott jag blivit beordrad att ta. Nr 1, 3 och 4. Kunde jag iaf genomföra. Lägenheten hade jag oxå fokus på såklart men det var inte bland dem viktigaste. Dessutom hade jag inte tillräckligt med ork för att ha det ansvaret oxå. Därför fick det bli när det blev. De gångerna praktiskt taget tvingade jag faktiskt ut Ismail och Jasmine så att de kunde leka. Ibland satte jag Jasmine intill ansiktet när han låg i sängen och sov, så att hon med sina små fäktande små armar kunde väcka honom. De var de gångerna jag faktiskt såg honom le. ..... NI har kanske sett att det inte hänt så mycket på min konstsida. det innebär dock inte att jag inte jobbat under tiden. Konsten är ju som min terapi. Men jag har bara känt att jag inte haft lusten att visa upp den. Jag har ju ändå alla porträtten sparade i min pappersmapp och i mammas och pappas tavelförråd. Där ligger allt i tryggt förvar tills jag känner att jag har tid och orkar att lägga ner timmar på att lägga upp allt. Det krävs djup koncentration så att jag får ordning på allt och att jag inte bara hafsar fram resultatet. Jag ska gärna känna lite tidspress oxå. Jag är otroligt känslig mot stress och press. Men när det är något jag verkligen känner mig manad till och som jag verkligen älskar att göra. Då kan jag omvandla den stressen till något positivt. Men jag har alltid undrat hur andra gör. Hur gör andra för att komma igång? Hur gör du som läser just nu? Hur peppar du dig själv till att få en uppgift utförd? Snälla ge mig tips här i kommentarerna här nedanför! Vi tar väl det från början, eller nästan.
Ni som har läst min blogg från början vet ju att min exman tvingades hem till Marocko för att söka uppehållstillstånd. Det hela drog ju ut på tiden bara för jävla Italien är sådana latmaskar. Ni vet hur spända och lyckliga vi var för att äntligen återse varandra, att vi äntligen skulle få bli en familj på riktigt. Men när Ismail kom hem, och det här tyckte jag var så pinsamt och en sådan skam, för att vi hade kämpat så för att han skulle komma hem tidigare. Vi hade väntat och längtat så mycket. Jag grät när min svåger skickade en bild på en otroligt trött och sliten Ismail på Köpenhamsflygplats. Ännu fler tårar kom det när Ismail var på svensk mark. Och för att inte tala hur många tårar som kom över att min syster och svåger hade tagit hem honom till deras lilla lägenhet i centrala Malmö där han kunde få sova ut i en riktig säng. Men så¨fort vi kom innanför dörren så var han inte den Ismail som jag hade saknat så mycket. Det var som att hans kropp hade kommit hem, men inte hans själ. Jag visste hur allt det här hade påverkat honom lika mycket som jag, inte på samma sätt och jag vet inte om man kan jämföra ens. Men jag såg bara en plågad själ. En plåg själ som hade förväntat sig så mycket mer, kanske ett större välkomnande, jag har ingen aning. Jag tyckte jag hade gjort allt. Fixat i lägenheten. och gjort så fint överallt. Den Ismail jag kände var iaf inte där Jag tror att när en människa får slag efter slag, ofta på samma ställe så¨lämnar slagen till slut märken, och efter ännu mer slag så blir det sår, djupa sår och till slut sår som kommer ge stora fula hemska ärr.En av hans närmaste vänner sade till mig långt senare. "Att befinna sig så långt ifrån sin lilla familj under så lång tid kan få vem som helst att må psykiskt dåligt." Och det där vet jag om. Men om man mår så dåligt så måste man ha någon att prata med det om. Han pratade med många om kvällarna. Hans kompisar och hans släktingar. Men han pratade aldrig med mig, förutom när det handlade om vad som behövdes fixas i lägenheten, eller om Jasmine. Kärleken från hans sida var som bortblåst. I december 2014 gjorde jag en Gastric Bypass. Jag skulle opereras och vara på sjukhus i nästan 2 hela dagar. Sen skulle jag läka ihop och behövde vila magen. Jag fick i alla fall inte lyfta tunga matkassar och ännu mindre mitt barn. Jag blev så förbannad när jag kom hem. Jag hade så ont i magen att jag mest ville lägga mig och dö. Sen innanför dörren kom Ismail och öppnade dörren sa till mig "Bra... nu får du ta Jasmine...." Har ni sett en förbannad chilenska någon gång så vet ni hur de kan bli.....inte någon försynt ilska precis.. Även om mina ärr på magen inte var så stora, då ingreppet gjorts med titthål, så var ingreppet på insidan desto större. De kopplar ju bort nästan hela magsäcken och drar om liksom. Så jag svarade bara argt: "Jag kan inte det nu. Du får fan hjälpa till tills jag kan ta hand om henne. Jag åker hem till mamma och pappa." Sen stormade jag ut. Okej, stormade ut var kanske lite väl mycket sagt, Jag var en stor, nej enorm, yr, nyopererad kluns som VILLE storma ut, just to make a scene. Stackars pappa som hade hämtat mig i Kristianstad och precis hade kommit innanför dörren hemma hos sig fick snällt köra hem till mig och hämta upp mig. Jag gick på så stark smärtstillande då, att jag faktiskt inte fick köra. Jag är så ledsen för att det tagit sån enorm tid att komma tillbaka. Det första jag har att säga är att jag står utan dator. Det går att laga den. Det går att köpa ny. Jag vill bara bestämma mig för vilket alternativ som är bäst. Jag tycker att det är rätt jobbigt faktiskt att skriva i mobilen. Plus att jag stått still känslomässigt och faktiskt känt mig vilsen och ensam. Det har hänt så vansinnigt mycket sedan Ismail kom tillbaka från Marocko. Kanske inte fysiskt kanske men i mitt huvud och i mitt hjärta. Vi har hela familjen fått ta enormt mycket stryk. Och innan jag har känt att jag har kontroll över, inte allt, men hälften kanske.
Men för att klara av att komma igenom resten och komma helt på banan var jag tvungen att komma ihåg varför jag började blogga från första början. (Jag började blogga för kanske 8 år sedan och haft olika bloggar här och var sedan dess ) Svaret var i alla fall att jag alltid haft skrivandet som terapi, och har jag inte haft skrivandet så har jag haft konsten (dock inte så länge) och har jag inte haft konsten så har jag haft musiken, och har jag inte haft musiken så har jag haft matlagning, och har jag inte haft det så har jag haft nagellack ....och kaffe Men skrivandet har alltid funnits där. Jag är en drömmare. En filosof. En som jobbar i det tysta och som tänker sig i form. Så har det varit ända sedan dagiset i Malmö. Och eftersom jag periodvis stammat mycket sedan jag var 3 år gammal. blev rätt mobbad i skolan, även från vissa lärare. Har jag därav fortsatt tänka och när jag VÄL lärde mig skriva och stava ordentligt (har ju som jag nämnt förut dyslexi) kunde jag få ut mina funderingar på papper. Även om jag inte fattade förrrän på gymnasiet och folkhögskolan att jag hade en gåva där. Inte talets gåva, jo ibland, men ofta vill inte tankar och mun sammarbeta alls, Men att få ut mina tankar på papper, för det skulle ju även komma att innefatta konsten. Jag sitter nu och funderar på hur jag ska berätta resten, Men nu vet ni i alla fall att det är på gång. En del vet redan anledningen till varför jag och Jasmine bor själva igen. Varför jag inte är gift längre. Varför jag varit så trött. osv. osv, Jag vill bara veta att jag skriver helt rätt. Vill inte lämna ut för mycket. Och jag vill inte hänga ut någon. Det är svårt det där hur mycket man ska ge ut av sig själv. Jag vill ju vara ganska så öppen med mitt liv. bara för att det handlar mycket om skapande. Men eftersom jag har människor runt mig som har varit och är väldigt nära så är gränsen hårfin innan jag berättar något om någon annan och inte bara mig själv. Men skönt att vara lite på skrivarbanan igen.... Hörs SNART igen |
Glöm inte att lyssna på låtarna
Om mig:
Jag är en konstnärlig småbarnsmamma på 29 år. Jag lever ett underbart liv med min man Ismail och vår lilla vackra dotter Jasmine. Archives
September 2019
|