Nu är julen nerpackad. Det är tråkigt och ledsamt. Jag älskar ju verkligen julen och all pynt men tyvärr tar ju stora granen upp så mycket plats. Hej då vackra pynt 😭😭❤️❤️
0 Comments
Jag skulle gjort en till dig för länge sedan min älskade flicka. Men jag fick aldrig tummen ur eller några bra ideer som hjälpte mig att komma igång. Att beställa sådana där prints mef färdiga mallar var liksom inte för oss. Babymotiv på grejer var inget för dig alls.
Men idag kom ideen farandes och liksom slog ner. Jag tog ett så (enligt mig) vansinnigt fint foto på dig innan midsommar när du, jag och morfar gick en sväng längs Smögenbryggan. Du hittade en gammal vackert sliten bänk att sitta på och så satt du där och spejade ut mot kobbarna. Du satt där och bara njöt av att se ut mot det glittriga havet. Och utan att ens se mig så hann jag ta ett kort. Du är ju en sån tjej som jämt spexar när du ser att mamma ska fota. Det fotot fick bli ledmotivet till hyllningstavlan jag gjorde till dig. Jag älskar dig så mycket och är så stolt över dig!, Mamma När man fastnar i sudokut eller korsordet... När det är några särskilda siffror eller ord som man behöver lista ut innan man överhuvudtaget kan fortsätta. Så känns det när jag nu äntligen har min apsnygga rullvagn, mina nya skitsnygga ostela, ovita, ostilrena köksstolar/skrivbordsstolar, samt att jag nu kan förvara flera av mina tavlor i mina föräldrars tavelförråd. Nu behöver inte hela köksbordet belamras med målaratteraljer när jag och Jasmine eller bara jag är i farten, nu har allting sin plats och kan med lätthet flyttas runt eller gömmas undan. Hur bra?! Rullvagnen fick jag i julklapp av min underbara föräldrar. De ligger förresten bakom alla mina sista pusselbitar ❤️❤️. Nästa grej var att de erbjöd plats i deras tavelförråd. De behövde ändå rensa där. Hela nedre hyllan får jag använda. Nu slipper jag vandra runt i någon slags tavellabyrint där hemma. Det är vackert visserligen men så satans opraktiskt. Tack världens bästa föräldrar ❤️❤️❤️
Kommer jag som amatörkonstnär någonsin bli bekväm med att sätta priser på mina verk? Jag tycker att det är rent ut sagt PINSAMT!! Så pass pinsamt att jag vill snickra mig en låda och sätta mig där inne..... Jag som alltid kämpar emot Jante-bajs-lagen, speciellt när det gäller andra. Jag är dock sämre på det när det kommer till mig själv. Men ett sätt jag brukar tänka på som jag liksom mäter ut ett rimligt pris är att tänka på hur lång tid konstverket tagit att färdigställa, pris för material, och hur mörbultad jag känner mig i skallen efteråt. Det är lite som att stänga in alla vanliga tankar. Jag kan inte någonsin minnas att jag grubblat något alls. Men däremot är mina sinnen med i varenda rörelse, i varenda penseldrag. Som att hela jag eller hela omvärlden håller andan och först kan pusta ut när jag backar bak och beskådar mina senaste drag.
Det är då jag håller huvudet lite på snedden och kisar. När mina vänner på sysselsättningen försöker påkalla min uppmärksamhet så får de ibland säga mitt namn flera ggr som om jag var halvt sovandes att det tar några sekunder innan jag uppfattar något. Och att försjunka i något på det där sättet tar hårt på min hjärna. Även om det är så härligt. Snart säger jag adjö till en av mina Fridor. Hon står förpackad vid balkongdörren och bara väntar på att få överlämnas. Det är med en viss sorg jag snart kommer skicka iväg henne till sitt nya hem. Men samtidigt är jag glad. Det är att vara glad-ledsen, så som Jasmine så klokt skulle beskriva det. För två är sedan fick jag mina diagnoser. Jag fick oxå inse att jag hade kämpat med mer än depression. Jag fick det svart på vitt. Men visste inte riktigt hur jag skulle bearbeta den infornationen. Jag var lättad samtidigt som jag undrade om jag borde bli förskräckt. Om dessa diagnoser var ett ännu tydligare tecken på att jag verkligen var klenare. Det tog något år eller så men sen slutade jag se diagnoserna som enbart något negativt.
När jag sen började på min sysselsättning så började jag slutligen och äntligen inse att jag verkligen inte är svag. Jag har haft fler och större hinder och bagage att bära på genom livet. Jag inser att jag är otroligt stark och har stark drivkraft. Jag har mer energi än vanligt och ibland är i mitt zombiemode men att det är helt okej. Mina produktiva dagar väger upp. Jag är otroligt stolt över att jag idag vågat göra mig sårbar när jag började måla under april 2018. Det var några riktigt skälvande penseldrag. Det kändes som när jag för första gången stod på ett par skridskor och sen med darriga ben fick skjuta ifrån och röra mig framåt samtidigt som jag var rädd att trilla omkull och slå mig gul och blå. Nu blev inte min skridskokarriär så värst långlivad. Men när jag målade mer och mer så försvann rädslan vilket gjorde att jag med förtjust förskräckelse började öppna upp mig mer. Och responsen jag har fått sedan dess har varit så magisk. Nu vet jag hur det är att känna kreativiteten. Och jag älskar det. 💕💕💕👌🏽👌🏽👌🏽 Andra året påbörjades, jag kom oxå från en resa till vackra Sicilien. Där hade jag tecknat lite. Och jag kom tillbaka med ny kraft. Jag började använda kolkritan och jag började intressera mig för att kunna se. Så jag tecknade rosor ,jag tecknade små porträtt av några av mina klasskompisar och mina fina vänner som gick musiklinjen. Något hade väckts till liv, mer än ett liv. Inte bara det lilla fröet som skulle komma bli en ren fascinasion för porträttkonsten. Samma morgon innan jag skulle på halloweenfest på kvällen hade jag tagit mitt fjärde och sista rfsl graviditetstest. Där det andra testet var så pass tydligt att jag kunde inse att jag faktiskt var gravid. Min första trimester gick jag in i Zombiemode. Jag var såååå trött. Jag fick ta i med all min kraft att ens ta mig till skolan. Under julfesten åt jag bara cornischons och en skiva vörtbröd.
Ja inlagdgurka, satsumas och LAKRITS under hela graviditeten. Men skolan var fortfarande något jag inte kunde bemästra. Jasmine föddes och som man kunnat läsa i mina äldsta inlägg så var bara det en rejäl historia i sig. Skolan slutade. Och jag blev mammaledig och hade det så härligt trotts omständigheterna. Även om jag var ledsen ofta så var jag tacksam över att jasmine sov varje natt mellan ca 18.30- 08.30 förutom vid tandsprickning och vid förkylning. Och under första året så hände det max 3-4 nätter att hon vaknade någon liten gång/natt och kanske var vaken nån timme. Då kunde jag nörda ner mig i Origami, men gjorde oxå mina första frida kahlo porträtt i kol, och min Antonio Banderas. Men det var ingen härlig kreativitet som rådde. Jag hade haft en svår ångest som jag haft under hela min skoltid på konstlinjen. Det kändes som att jag slösade bort dyrbar tid när jag borde tagit vara på varenda sekund där vi fick veta så mycket om alla möjliga tekniker, medier och stilar. Varför var det så svårt och ansträngande för mig? Jag tvingades inse att jag nog helt enkelt var svagare än alla andra, men det var oerhört skrämmande. Så skrämmande att jag vägra acceptera det. Därför gjorde jag dom där porträtten av ren envishet och viljestyrka inte av direkt talang. Min konstlärare hade berättat hur viktigt det var att SE utan att låta hjärna lägga sig i hur det nog såg ut eller borde se ut. Som konstnär går det inte att förlita sig på hjärnan eftersom det då med största sannolikhet kommet se tokigt ut. Hjärnan vill gärna fylla i outfyllda hålrum där ögonen inte ser någonting, men liksom tror att dom gör det, tänker man bort hjärnans extra pusselbitar så ser man hur det vi ser framför oss egentligen ser ut. Låter kanske rörigt. Men nu när jag lärt mig bemästra hjärnan så vet jag precis. När jag hade hamnat i en djup depression 2010 låste jag in mig i min lägenhet. Jag läste böcker som en galning. Jag minns en helg då jag läste tre eller fyra twilight böcker utan paus, ja förutom några timmars sömn här och var, duschar, och några toabesök här och där. Men mina persienner och mina gröna broderade gardiner var fördragna och jag visste ärligt talat inte när det var natt och dag. Dock led jag inte. Jag försvann in i Twilight-världen, vilket var det perfekta sättet att fly. Fly från verkligheten. För det var verkligheten som var overklig för mig, eftersom jag inte förstod vad som hände med mig. Jag var deppig utan att vara direkt ledsen över något. Jag var nyutbildad och knappt hunnit arbeta men ändå var jag för trött, när jag borde känt mig taggad. Under den här tiden såg jag många dokumentärer och gamla filmer så som Sabrina, breakfast at Tiffany's, 7 year itch, cat on a hot tinnroof m.fl.
Tiden gick och jag ville inte må så mer, jag bestämde mkg för att orka ta tag i mitt liv. Jag gick till arbetsförmedlingen och eftersom de fick höra att jag var mer praktiskt lagd och älskade att skriva dikter och pyssla så tipsade de om Hofs Lifs i Växjö som då låg rakt över gatan från där min gamla trafikskola låg. Där kunde jag på mitt sätt och i min takt komma tillbaka till rutiner. Jag älskade alla de som jobbade där. Alla var så peppande, snälla och jag kände mig sedd. Speciellt av en som heter Stina som förtjust läste mina dikter. Jag bad henne endast läsa mina positiva dikter (och de som inte var för negativa). När jag fick höra mina egna ord utan att höra dom inuti mitt huvud bara så blev jag på riktigt imponerad av mig själv. Jag förstod inte förrän då hur självklara och välformulerade de var. Wow! Där fick Åke mig att måla oxå. Där fick jag oxå höra "du har stor potential att bli duktig. Men du behöver lära dig grunderna." Jag blev rekommenderad att söka in på Kronobergs konstskola. Vilket jag gjorde. Nu hade det hunnit bli 2011. Den hösten började jag konstlinjen. Jag hamnade i en härlig klass där kreativiteten flödade. Det gjorde den inte hos mig. Jag försökte komma ifatt, men det gick knackigt. Det gick inte. Men tog mig igenom första året, utan att känna att jag faktiskt hade åstadkommit något. Den där tröttheten hade hängt med mig sedan 2010. Den fick allting att surna lite och se visset ut. Men jag märkte det inte även om jag förstod att andra upplevde samma miljö som något härligt. Mina snälla föräldrar rensade i deras tavelförråd och kunde förse mig med massa utrymme. Vilken lättnad. Nu slipper vi snava över mina jäkla tavlor överallt. Det är härligt med kreativitet förutom att det kräver mycket plats. 😣😣😅😅
Dock är det ju bara ett kärt besvär. I November hade Parketten öppethus och vernissage. Då byggdes det upp ett antal väggar där vi konstnärliga fick chansen att hänga upp våra konstverk. Så fantastiskt att se ens vänners verk och såklart även mina egna i sådant rampljus. Det har vi alla förtjänat. Så talangfulla och fantastiska och starka människor som alla fått kriga sig igenom besvärligheter och sorger i livet. Här är kommer bilder från min egen del i utställningen. Jag är osäker om de andras verk vill komma med i min blogg men iaf. 😀 |
Glöm inte att lyssna på låtarna
Om mig:
Jag är en konstnärlig småbarnsmamma på 29 år. Jag lever ett underbart liv med min man Ismail och vår lilla vackra dotter Jasmine. Archives
September 2019
|